Ljungskiles förra tränare kan ta över Norge

Tre elefanter balanserade…
…dessvärre tyckte inte alla av dem att den där balansgången var så intressant, så det slutade med att två föll pladask. Jag pratar givetvis om IFK Göteborg och Helsingborg som åkte ur kvalet till Europa League, medan Elfsborg balanserar vidare som ensam svensk. Starkt av boråsarna att slå ut portugisiska Braga.

Men svensk klubbfotboll är ändå en bit ifrån våra grannar i väst. I onsdags såg jag Stabaek-FC Köpenhamn och det var längesedan jag bevittnade en så bra fotbollsmatch mellan två nordiska lag. Pontus Farnerud var planbäst och imponerade stort med ett fartfyllt och klokt passningsspel. Oftast framåt. Där oroade Fredrik Berglund och Daniel Nannskog de danska försvararna som kan tacka sin utmärkte målvakt Jesper Christensen för att nollan hölls intakt – det är lätt att förstå att Johan Wiland har en fast plats på bänken. Oscar Wendt gjorde en stabil match som vänsterback. Det var även kul att se Ailton, César Santin och Atiba Hutchingson. Och hjälten Jesper Grönkjaer, förstås.

Efter matchen gästade Stabaeks svenske tränare (som har tränat Ljungskile) Janne Jönsson den norska tv-studion. Man kan väl lugnt påstå att han är het i Norge. Det mesta av snacket handlade om att norrmännen vill se skåningen som sin nästa förbundskapten. Spännande. Fortsättning lär väl följa i det ämnet. Just det, höll på att glömma. Johan Andersson gjorde comeback i Stabaek efter sitt långa skadeuppehåll. Han är en spelare som jag alltid har tyckt om. Hans spelstil saknas i Sverige, väldigt kvick med fin teknik som gillar att utmana och slå ut sin motståndare. Ytterst märkligt att han hamnade i Roland Nilssons frysbox i Malmö FF. Det säger mer om "Rolle" än om Johan. Men han flyttade upp till Oslo och avancerade i karriären, och gjorde tolv mål på 25 matcher under sin första säsong i Stabaek.

Och jag vill spinna vidare lite på Pontus Farnerud eftersom jag gladdes så mycket åt hans insats. Pontan är underskattad. Jag har sett många matcher med Malmö FF i år. Och jag tycker inte att Daniel Andersson är dålig, men han är sämre än Pontus Farnerud. Ja, jag vet. I landslaget vinner man mycket på att vara en bra karaktär och ha rutin.